Nu är det dags…

Försök

Ja, jag gör ett försök att återuppliva min gamla blogg, allt ser konstigt ut, känner inte igen mig alls, men ska i alla fall testa och se hur det blir. Tror inte jag skrivit sen 2015 någon gång, så jag känner mig verkligen ”ringrostig”, men måste säga att jag saknat bloggen ibland, skönt att ”skriva av sig” och kanske berätta något intressant eller dela tankar och idèer med andra.

Planer

För den här dagen finns inga speciella planer, som vanligt alltså, hmm…Tänker väl i alla fall försöka ta mig ut en stund, behöver handla lite att lägga i det tomma kylskåpet, det blir väldigt lite inser jag, när kontot har kollats, men lite är gott nog…cykeln väntar på mig där ute, ska sätta fart och ge mig ut…Tänker nu publicera detta och dela på fb, för att få se hur det blir, ska bli väldigt intressant…

 

 

 

 

En bortglömd blogg

Oj,oj, nästan ett år sen jag skrev här, tankarna på att göra om bloggen lite och börja skriva igen, dom har funnits, men försvunnit igen, blev dock lite sugen på att skriva just nu…

Semestertider, tomt på människor, ingen tid på året jag gillar precis, blir ensamt eftersom jag ej har ekonomisk möjlighet att åka nånstans, men det är snart höst igen, tiden går fort trots allt…Är någon hemma , det undrar jag verkligen, någon som ser mina rader…

Har hänt en del sen sist, men det är ju inget att dra upp här, gammalt skräp ska man inte gräva i, eller hur? Mina barnbarn växer, Sebastian är nu åtta år, ska börja i andra klass, han klarar sig bra i skolan och verkar trivas…lilla Emma har hunnit bli fyra år, hon skulle nog ha hetat ”Vilda” i stället, hon har väldigt svårt att sitta stilla, hahaha…

Jag jobbar fortfarande med Palestina, släpper inte det, kan helt enkelt inte överge människorna där, dom behöver allt stöd, kärlek och hopp dom kan få…

Framtiden får utvisa om jag gör om min blogg och börjar skriva igen, kanske skriver jag på engelska då, nej, jag vet inte, det står skrivet i stjärnorna.

Att ”tappa bort” ett barn

Igår ”tappade jag bort” mitt barnbarn, Sebastian sju år, på två minuter försvann han spårlöst på sin cykel, jag hann helt enkelt inte med honom, trots att jag också hade cykel. Jag letade som en galning, pratade med människor jag mötte, ingen hade sett honom. Han var borta, som uppslukad av jorden, jag ringde föräldrarna, nästa steg hade varit polisen. Aldrig tidigare har jag känt den panik och ångest som jag kände just där och då, var är han, vad har hänt? Jag for runt som en galning på min cykel, ropade och ropade hans namn, utan resultat, efter en stund fick jag veta, han hade hittats, av sin morbror. Sebastian kom cyklande, gråtande, förtvivlad kunde inte hitta mig, jag var på andra sidan det område vi befann oss i, gråtande och förtvivlad.

Jag anklagar mig själv givetvis, hade jag varit lite snabbare hade det kanske aldrig hänt,om, om…I tron att jag fanns nånstans bakom honom, hade han cyklat nästan ända hem, över flera gator bl.a, när han till slut upptäckte att han var ensam, då vände han, åkte tillbaka samma väg. Jag kan inte ens föreställa mig den rädslan och ensamheten han kände då, måste ha känt sig totalt övergiven.
Vet inte om han kommer att glömma det här, jag hoppas det…vet att jag inte kommer att glömma det, jag anklagar mig själv hela tiden, jag orkar inte, vad hade jag gjort om det hade hänt honom nåt…Vi pratade lite i telefon igår kväll, jobbigt, han var väldigt dämpad och jag bara gråter, fortfarande,
tänker på ”Sebbe” hela tiden, föreställer mig honom när han insåg att han var alldeles ensam…

Det känns som om jag vill hålla mig borta, inte träffa mitt barnbarn nu, känns som om han har det bättre utan mig, faktiskt.

På väg ut…

Vilken skön känsla, nu när jag är redo att kanske umgås med människor i verkligheten igen, har inte gjort det riktigt, under en period, förutom barnbarnen. Däremot har jag ”pratat” halva nätterna med människor på ”nätet”, människor som lever långt härifrån…kan tyckas ytligt, men icke, det är dom samtalen som gett mig kraft och vilja att kanske ”titta ut”igen.

Kämpar också med att lära mig (gamla människan) att inte springa i matvarubutiker varje dag, eller så fort jag blir sugen på något, inte roligt att handla och handla, men ändå aldrig ha någon mat hemma, ett gammalt problem för mig, som har har blivit större den senaste tiden…ingen mat, heller inga pengar, dom rinner mellan fingrarna.

Mitt stora barnbarn Sebastian, har också reagerat, kollar alltid min kyl och frys när han är här, ja det gör den lilla tjejen också, men inte på samma sätt…”Bra farmor, nu har du ju lite mat i kylen” sade Sebastian en gång, efter genomgången…hahaha, jo jag skrattar även om det nog är lite sorgligt egentligen.

Det måste bli en radikal förändring, har fått en del goda råd, men brukar tyvärr inte ta till mig sånt, vem det än kommer ifrån…börjar tro att jag har ”gått i barndom”…HAHA…

Små glädjeämnen

Just nu söker jag desperat efter det minsta lilla glädjeämne i mitt liv, är lite ont om dom, men dom finns i alla fall. Jag blev glad igår, när en person som jag aldrig kunde tro, skulle minnas mig, faktiskt gjorde det, han undrade var jag varit, om jag ”gömt mig”, hade saknat mig. Jag blev nästan löjligt glad, men det värmde verkligen. Såna enkla saker letar jag efter, bara för att få känna lite glädje, dom stora omvälvande glädjeämnena förväntar jag mig inte alls längre.

Jag vaknade vid 04.00, ”jaha, idag igen”, var min första tanke och hopplösheten kröp in under huden…döm om förvåning, nästa gång jag tittade på klockan var den 06.20, jag hade somnat om! Det är nästan ett omvälvande glädjeämne, så glad för en dag, utan att jag går omkring som en ”zoombie” på grund av sömnbrist. Det är verkligen värt att vara glad över!

Tittar jag ut genom fönstret kan jag inte påstå att det jag ser utanför är särskilt glädjande, snöblandat regn och grå, grå himmel, men det kan jag inte alls påverka, så varför bry sig? Kan kanske passa på att ta tag i städningen, nu när jag är lite piggare, har sett en del ganska skrämmande exempel på smuts, som jag bara ryckt på axlarna åt, länge…usch, jag skäms nästan, men jag är som förlamad ibland, inget blir gjort…kanske idag?

Långa dagar…

Jag förstår inte, men en del dagar är otroligt långa, dom är förstås inte längre än andra dagar, känns bara så lååånnngga, vill aldrig ta slut. Denna tisdag är en sån dag, så seg, tiden bara kryper fram, men om jag tänker efter så har jag nog aldrig gillat tisdagar, varför vet jag inte riktigt, men det var likadant när jag jobbade…måndagen var inga problem, men sen kom tisdagen, vidrigt lång och trist, helt enkelt en ganska onödig dag, tycker jag.

När jag gick upp i morse, efter en orolig natt, hade jag ambitionen att det skulle bli en aktiv dag, jag skulle ägna mig åt s.k ”hushållsgöromål”…som matlagning, städning. Jag skulle också skicka en del mail, ringa några samtal…hahaha, det enda jag gjort hitills är att skicka arga mail till ett par ambassader, det var också det viktigaste, tycker jag.

Till lunch blev det en påse Matadormix och några vindruvor…”gottigottgott”. Jag har varit ute i alla fall, en halvtimme ungefär…bra, tycker jag…man kan inte ha för stora krav på sig själv. Det är ju så, att nu har jag inte tid att göra nåt, ett av ”mina” program i radions P1 börjar om några minuter, då måste jag lyssna ordentligt, kan inte städa eller nåt annat samtidigt…

I morgon har jag säkert heller inte tid…